Anna Linnea Liljeholm

En kort historia om hur då blev nu.

När jag var 16 år gammal började jag på samhällsvetenskapliga linjen med humanistisk inriktning i Eskilstuna. Jag var osäker på vem jag var, jag ville ha en gymnasieutbildning som gav mig valmöjligheter och jag trodde att språklärare kanske var något för mig. Efter ytterligare ett års studier i spanska på högskolenivå insåg jag mitt misstag. 

Jag blev inte språklärare. Jag blev konstnär.

Det var förstås inte gjort i en handvändning men för att göra en lång historia kort så startade jag min kreativa bana med viljan att bli modedesigner. Jag extraknäckte på en klädbutik och gjorde samtidigt ett gäng modeskisser som jag skickade som ansökningsprover till en folkhögskola. Jag kom in och flyttade till en annan del av Sverige. Jag var nitton år gammal och här började vägen mot framtiden. Jag lärde mig grundläggande konstnärliga ämnen och hade textilformgivning som huvudämne. Jag fattade snabbt att det här var rätt för mig.

För två år sedan klev jag av färjan i Visby, med ett flyttlass och en gedigen utbildning. Jag hade inte bara en konstnärlig kandidatexamen utan även en master i samma ämne. Under mina universitetsår på Steneby förstod jag att mitt intresse inte låg i att klä kroppen utan att undersöka den från en konstnärlig synvinkel. Vad som döljer sig innanför kläderna, vad som skapar en identitet och hur det känns att vara människa är frågor som sparkar igång min kreativa process. 

I december lämnade jag Gotland och flyttade jag till Lilla Dicka. En betydelsefull vändning för mig. Här sitter jag nu, framför kakelugnen, i min ateljé. Lyssnar på ljudet av eld, ett tåg som susar förbi och den lugnande tystnaden. På vägarna hänger pinfärska, inramade litografier och bilder från min senaste teckningsserie Textile Traces. Akvareller gjorda med textila avtryck som utgångspunkt. Bordet täcks av halvfärdiga broderier och på den rosa soffan ligger en påbörjad stickning. Här trivs jag!

Det är fjorton år sedan jag gjorde mitt livs chansning och skickade in de där modeskisserna som ansökningsprover. Och när jag tänker på det nu, så var det nog inte var så tokigt med den där gymnasieutbildningen i alla fall. Att vara konstnär är egentligen inte så långt ifrån att vara språklärare. Konst är också ett språk, ett sätt att kommunicera. Ett sätt att ställa frågor och söka svar. Och vad du ser, är vad du får. Vad jag gör är inte nödvändigtvis det du ser. Men om vi har tur så får det oss att lära oss något om varandra.

Hoppas vi ses i påskhelgen i min nya ateljé.

Allt gott,

Anna Linnea Liljeholm

"What never became" (ur serien Textile Traces) 2015. Akvarell / Tusch

”What never became” (ur serien Textile Traces) 2015. Akvarell / Tusch